En förmiddag i formalin...

Naturhistoriska museet i Göteborg. Det är en kall och frisk fredagsmorgon i slutet av november. När man tar den lite slingriga vägen upp till entrén möts jag av vad som skall visa sig vara den huvudsakliga besökarskaran: barn. Men de är bara majoritetsbesökaren. De är inte de som valt att besöka denna naturvetenskapliga bastion som hovrar lite olycksbådande över Slotsskogens början vid Linnéplatsen. Nej, anstiftarna till besöken kan ibland ses i bakgrunden vallandes barnen likt får, ständigt förmana dem att vara tysta eller inte röra något. De kan även ses skjuta omkring barnvagnar och utropa saker som "titta Anton, en örn! Vad säger örnen?" och så vidare... De självutnämnt ansvarstagande vuxna måste sägas vara den verkliga målgruppen för naturhistoriska museet i Göteborg. Lärare och föräldrar som knapphändigt och lite uppgivet förklarar vad som ses i montrar och tak. Det blir nästan lite komiskt när man hör föräldrar försöka förklara en avancerad modell över en ringmask i tvärsnitt för sin tvååriga son som vetgirigt pekat och utstött: "-De fö´nåt?" Jag smög även efter en guidad grupp av mellanstadieelever, typ årskurs fem eller sex, och förfasades över guidens märkliga inställning till barns lärande. "Inga dumma frågor!" var en av de premisser som guiden proklamerade vid turens inledande. Jag fick nästan hålla mig för skratt vid ett flertal tillfällen när man såg guiden till synes desperata försöken att få kidsen att koncentrera sig på vad denna ville säga. Miljön guiden lärde ut i var helt enkelt för full av olika intryck, vilket visade sig bäst i valsalen. Istället för att låta intrycket av det enorma valliket sjunka in innan guiden redogjorde för dess historia, så kom den myndiga stämman fram för att tämja de små snorungarnas nyfikenhet och rikta uppmärksamheten till någon liten trist monter med lite bilder.

Min upplevelse av museet började dock redan utanför.

Man möts redan vid entrén av en rad stenar med små plakat under. Detta signalerar för mig tydligt att det finns ett syfte med den brokiga skaran stenar utanför. En stor gul boll kan även ses på fasaden. När man går närmre kan man se att den är en del i en installation av solsystemet som består av en skalenlig modell av detta utsträckt över ett två kilometer långt promenadstråk där man kan få en relativ bild över de avstånd vi har i vårt solsystem och de olika storleksförhållandena mellan de olika himlakropparna. Intressant. Mitt klädval gör det dock lite oattraktivt att gå så långt så jag bestämmer mig för att gå in i stället.

Innedelen av museet känner man ju igen. Även om jag inte varit här på säkert över tjugo år har väldigt lite förändrats. När jag betalat inträde blir jag även informerad om de lite större dragplåstren och tilldelas en liten folder med en snabbguide som förklarar hur jag skall gå för att snabbt ta mig dit. På tre språk. Tråkigt. Jag blir även hänvisad till ett bord med fler små fula pappersfoldrar som lite mer ingående tar upp de olika avdelningarna och utställningarna. Betoning på lite mer ingående. Detta blir sedan den generella känslan jag får när jag tar mig igenom museet. Sal efter sal, monter efter monter, mollusk och blåval, alla har konstigt nog fått lika mycket utrymme vad gäller rent förklarande text och illustration. Detta gör att illusionen ges av att det är mer information om de mindre utställningarna, ta fågelavdelningen till exempel, en galet stor yta med övermäktigande många uppstoppade fjäderfän, men relativt lite information och ibland samma fågel på flera ställen. Jämför denna med insektsavdelningen, som även den är omfattande men mestadels undangömd i draglådor och är späckad med information, så ser man hur det borde vara. Informativt samtidigt spektakulärt, men framför allt inte överväldigande, oöverskådligt och repetitivt. Att det sedan finns en ansenlig samling djur och människor i formalin gör att upplevelsen höjs otroligt.

För mig och andra dårar som känner fascination för det makabra och ser dunkla sekelskifteslokaler som något charmigt och kul är dock naturhistoriska ett självklart mål och jag har bestämt mig för att besöka det mer i framtiden. Mina förhoppningar är dock att när min son eller dotter frågar "-De fö´nåt?", så skall jag sakligt svara att det är matsmältningskanalen på en tagghuding, i detta fall en sjöstjärna, så deså!